Det är nånting som sparkar i magen,

som driver bort vardagens dystra skuggor ,

som den friska sefyren.

Jag vill inte ha svenska med dig,

särskilt inte med dig,

inte på egen hand heller,

inte på någon grupp.

Fastän jag anar hur det känns

när svenskan går,

när de grotigt uttalade ord

böljar på tungan 

lungt utan rädsla för fel,

utan osäkerhet,

naturligt som magin

och utan viljan att sluta.